Steely Dan – bättre än genren de verkade i

Steely Dan är 70-talsbandet som förtjänar ett såpass mycket bättre rykte idag än vad de har. Om det finns något band som oförtjänt förknippas med medelålders vita män så är det dem. Det är kanske inte så konstigt med tanke på att en stor del av deras eftermäle handlar om deras perfektionism i studion. Arbetet med att spela in en platta med Steely Dan, i alla fall från tredje albumet och framåt, bestod av ett evigt harvande av studiomusiker och ett oändligt antal tagningar av varje låt. Deras perfektionism är med andra ord beryktad. Ett av resultaten av den här ändlösa kapaciteten för omtagningar och ommixningar (en låt från deras sista platta mixades om drygt 200 gånger!) var att de för många var kända framför allt som ett band vars plattor användes för att demonstrera ljudkvaliteten av olika stereosystem. Det är förstås, tillsynes, så långt från punk man kan komma, och, skulle vissa hävda, rätt så gubbigt. Bara en sån sak att Breaking Bads huvudkaraktär Walter White var ett fan av bandet. Det hjälper inte att de verkade i gränslandet av samma genrer som band som Chicago, Doobie Brothers och Robbie Dupree (jazz-rock). En genre som i många fall var både smörig och onödigt pretentiös.

Men jag vill hävda att skenet bedrar. Steely Dans medlemmar, Walter Becker och Donald Fagen var både musikaliskt och textmässigt smartare än en stor del av deras musikaliska samtid. Musikens polerade yta döljer djup cynism och en street smartness som hade få jämlikar. Visst, cynism är inte någonting som hör ungdomen till, men i Steely Dans händer var den tillräckligt smart för att verkligen inte vara gubbig. Snarare är deras album både vitala samtidigt som de var djupt sofistikerade. Lyssna bortom den polerade produktionen och du hittar ett av musikhistoriens mest belönande artistskap.

Så vart börjar du då? Albumet The Royal Scam (1976) betraktas av många fans som något av en “mellanplatta” i bandets diskografi. Till viss del stämmer det. Den kom mellan vad vissa anser vara deras bästa album, Katy Lied (1975), och vad som skulle bli deras karriärs mest ambitiösa verk, Aja (1977). Men den kickar igång direkt med ett musikaliskt kalas som är en av deras absolut bästa låtar, Kid Charlemagne. Låten är en sardonisk betraktelse över föregående årtiondes drogprofeter och hippies och vad som hade blivit av dem vid 70-talets mitt. Sign in Stranger är en annan höjdpunkt, en låt som på ytan handlar om en man som hjälper människor att skaffa nya identiteter. Även det en historia om baksmällan efter 60-talet.